Proaktiv omtanke vid utformning av mobilitet som tjänst

All denna kreativitet kring nya typer av fordon och transporttjänster är inspirerande, eller hur! Mobilitet är i många större städer numera en tjänst. Med nya inslag och nya aktörer mest hela tiden. Du som inte varit i en storstad sedan 2017 kanske ändå läst folk klaga på elsparkcyklister och ingen har väl missat tävlingen bland fordonsbolagen om vems fordon som har minst behov av en människa som förare i framtiden?

Men hur planerar vi mer långsamma processer för att plocka russinen ur den kaka som är innovativ persontransport? Som samhällets framtida kollektivtrafik, exempelvis?

Det finns flera olika sorters utmaningar. Startups och de som vill vara disruptiva inom en bransch spelar inte alltid enligt samma regler som vi är vana vid från mer etablerade aktörer. Och det är lite i sakens natur att nykomlingar i en bransch inte redan har löst alla befintliga problem.

Detta kan märkas exempelvis om man frågar dem vilka branschstandarder de följer. Om deras fordon följer nationell praxis för branschen, med mera.

Samhället bör kräva universell utformning

Här kommer vi in på universell utformning, att man lever upp till en förväntan om service utan att godtyckligt utesluta vissa grupper. Det är alldeles för enkelt att skapa lösningar som mer eller mindre direkt diskriminerar eller särbehandlar någon. Åtminstone om man inte tänker till.

“Most of the evil in this world is done by people with good intentions.”

T.S. Eliot

Universell utformning är ett koncept, eller möjligen en filosofi, som försöker göra något åt detta. Det man strävar efter är att veta så pass mycket på förhand att man gör den optimala lösningen direkt. Det typiska exemplet på när man misslyckats med detta är nya byggnader med trappor på framsidan och en rullstolsramp på baksidan av huset, gärna placerad mellan en farlig lastkaj och containrar med sopor som luktar illa.

När det gäller universell utformning och mobilitet som tjänst kan det handla om ifall fordonstillverkaren tänkt till så att man på egen hand kommer ombord på en autonom skyttelbuss med rullstol. Eller ifall man kan fästa sin rullstol i fordonet. Eller för blinda och synskadade passagerare om där finns sedvanligt stöd i form av utrop, punktskrift på knappar m.m. Eller hur hörselskadade får samma information som ibland ropas ut på hållplatser eller i fordonen. Eller om hållplatsernas utformning har så pass tydliga visuella markörer att en synskadad vet var man förväntas vänta utan att vara i vägen för fordonet. Som vanligt med tillgänglighetsåtgärder har nästan alla andra också nytta av dem. Visuella markörer i stadsmiljön hjälper även oss som främst tittar på våra mobiler medan vi stapplar runt och det är nog många av oss som missat utrop för att vi lyssnat på något i hörlurar.

Tänk på de som verkligen behöver din omtanke och pröva deras situation ibland

Ett projekt värt att inspireras av drevs inom ramen för det strategiska innovationsprogrammet DriveSweden. De primära användarna var blinda, synskadade eller använde rullstol. Projektet “Automatisering för ökad tillgänglighet? ” la stor energi på att kartlägga kundresan för dessa grupper, med fast övertygelse att om man löser deras utmaningar kommer man göra det bekvämt för de allra flesta.

Ett sätt att bygga empati och förståelse som användes i det projektet var att få skugga personer inom de olika grupperna, att få insikt i deras vardag. Efter det börjar man se på svaga markeringar mellan färjor och kajen med lite andra ögon. Ta och kisa ordentligt med ögonen när du åker kollektivt och se hur det går för dig. Undertecknad provade och slog huvudet i bussdörrens stängningsmekanism på första försöket. Den var nog i stål, utan vaddering, men med gul tejp som inte jag såg. Eller ja, gör din simulering när du inte utsätter dig för en onödigt stor risk.

Nästa gång du ska ta beslut som påverkar andra kanske du skulle simulera hur andra har det i den situationen? Skulle du själv acceptera att vara i någon annans sits i en ogynnsam situation?

Funktionshinder är just hinder, och hinder kan rivas med lite god vilja!

Var inte överoptimistisk

“Lead a design process that vets new features, content, or interactions against less-than-ideal user scenarios”

Design for real life (2016)

Ja, det är dags att sluta önsketänka eller enbart fokusera på de ideala förhållandena. Då kanske det du gör slipper agera skräckexempel i böcker som Tragic Design. Bokens kanske värsta exempel är om maskinen Therac-25 där ett användarmisstag inom sjukvården gav en patient en strålningsdos hela sjutton gånger högre än vad som är dödligt. Eller instrumentpanelen på den där färjan i New York där det inte gick att lista ut i vilken ände av färjan kaptenen kunde kontrollera färjan, med allvarliga personskador som följd.

Betänk då att den “funktionen” inte designades av en ondsint människa.

Marcus Österberg